Jag hade det riktigt strängt när jag var liten. Otroligt mycket regler för precis allt. Inte konstigt att jag har regler för precis allt nu för tiden, inom de flesta områden.
Men jag fick ju höra i slutet av 80 talet att man inte skulle äta så mycket fett så en regel var att man bara fick ta en ostskiva på sin rostade smörgås. Visserligen gjorde även mamma Monica så, så det var ju rättvist på det sättet. Men det är väl det som gör att jag gärna tar 3 st på mackan nu för tiden. Fast nu för tiden äter jag inte bröd ens. Men ost äter jag.

Vi hade som sagt inget som hette Lördagsgodis, utan vi fick godis vid jul och på Påsk, och då ett mediumstort påskägg.
En gång gick vi ett bautaägg och då blev man ju hur glad som helst, men då låg det en Svalsta-El-tröja i! Snacka om snopen!

I garderoben hade vi också en av julens chokladaskar som inte var uppätet, ett sådant där enormt 30*55cm. Så hade man tur så tog de fram den en gång varannan månad och då fick man ta En. För det var ca 500kcal i en av chokladbitarna, sades det. Och tjocka ville vi ju inte bli.

Mamma var ju tjock, hur hon blev det vet jag inte, eller hur hon förblev det för vi hade aldrig något hemma, förutom exakt ett äpple var, och exakt ett päron var, och fan ta den som tog två päron den veckan! För då blev ju någon utan.
Vi kunde inte heller ta det där äpplet när vi ville, för ibland var det .. eller för det mesta var det populärt att säga Nej, det får du inte, Nej det kan du inte göra. Men ibland så fick man ta det där äpplet.

Fanns det pinnglass hemma så räknades dem så de inte försvann någon utan att mamma Monica hade koll på det. Var hennes gömma av godsaker var vet jag inte, fast jag hade rätt så stor koll på hela huset, men jag fann aldrig någon gömma, men hon måste ha haft det, för man blir inte så där tjock utan socker och fett-godsaker. Hon måste ha käkat när vi var i skolan och antagligen som alla nattarbetare ätit en massa kakor och bullar om nätterna.

Men hon jobbade inte kvar så länge på Nyköpings lassarett. Hon började jobba hemma sen när vi började skolan. Synd var det för det var mer ok att vara hos dagmamma Birgitta än att krocka med Mamma Monica så fort man kom hem. Richard hade egen firma, Svalsta El. Och hon var hemma och skickade ut fakturor och höll kondkontakt.

De var riktigt omtyckta av alla. Och det fanns jobb hela tiden så någon ekonomisk kris hade vi inte. Vi köpte ny bil var 3e år om inte oftare. Och vi hade två hundar och radhus och firmabuss. Vi åkte på vintersemester och sommarsemester. Men två äpplen på en vecka gick inte för sig.

Jag hade inte någon veckopeng. Det där var faktiskt riktigt pinsamt i skolan, speciell om vi skulle på klassresa så var jag den i klassen som alltid hade minst pengar med mig. ALLTID. Det var fan inte kul att alltid skämmas att man endast hade till inträdet på Skansen, men inte ens till en glass.
Och skoldiscon då.. fy fan, fick jag med mig 5-10kr kunde jag skatta mig lycklig. 5 kr i inträde och 5 kr till en dricka, sen så var det slut. Vem ville gå ut då? Jag upplevde naturligtvis att alla andra hade 50kr med sig och hade popcorn i alla storlekar i sin famn och 3 olika drickor och godis dessutom.
Jag sade ju aldrig ifrån, som en trotsig ungdom.. jag protesterade inte utan var otroligt tacksam för att jag ens fick gå ut på Disco. För det var inte alltid jag fick det.
Alltid fanns det en ursäkt till att jag inte skulle få vara ute. Jag var ju tvungen att vara i säng kl 19.00!

Men det var snålt, kläder fick man av farmor om man hade tur, men skulle man på 70års kalas så köptes det en ny klänning, som man sen inte fick ha på sig ändå, eftersom den var ny. Min bror ärvde ju kläder så han hade väl det ännu tråkigare på det viset, men det fanns fler pojkar runt omkring oss än fickor, så jag ärvde inget direkt vad jag minns. Men mamma sydde…

Det var inte förän jag började sjuan som jag krävde att jag skulle få en munk jacka från JC. Istället för att ge mig 200kr att gå och köpa den själv så blev det ett familjeprojekt att hitta kläder till mig, vilket jag inte alls uppskattade. För jag fick inte ta en munk jacka i Medium som var pösig, utan pappa Richard tyckte att du skall allt ha Small, men den satt ju åt.. tuttarna syntes ju…:( Då ville jag inte ha en munkjacka, för jag ville ha en pösig som alla andra gick med. Alla började sura. -Antingen Small eller ingen! – Ok då….

- Varför gnäller du om att du inte har några kläder när du aldrig har bett om några? Det är bara att säga till vettu!
(-Va, jag får ju inte ens två äpplen på en vecka, hur tror du då att jag skulle få för mig att jag skulle kunna få en munk jacka för 199kr?) -Men visst, jag bad aldrig om något! Och gör det inte nu för tiden heller och om jag nu skulle be om något eller tycka att det kanske är min tur att få något, så skäms jag ihjäl! Och måste kompensera, låt oss säga, min kille, skall få något som är minst lika dyrt, gärna dubbelt så dyrt, så gör det inget att jag fick det jag nu ville ha. Alltså jag går aldrig först i min bok. Jag är aldrig värd vare sig tid eller pengar. Men däremot skall jag ge bort mina egna pengar, för att behålla den lilla kärlek jag har här i livet. Så har jag alltid gjort sen jag hade egen ekonomi från 15 års ålder. Jag är så otroligt patetisk när det kommer till det där med att köpa kärlek och kränka mig själv och sätta mig sist i kön. Jag gjorde så mot mina vänner och pojkvänner.

Men jag kunde inte köpa mina föräldrars kärlek, jag försökte inte det ens, jag hade ju inte ens 5 kr, men de skulle absolut inte behöva kasta pengar över mig. Jag kunde inte vara en normal unge som vill ha nya skor NU, ny jacka NU, 100kr till discot, få betalt körkort o.s.v! Jag skämdes för mycket. Jag var inte värd det.

Är det en adoptiv-grej, inte vet jag, men jag tror inte att jag kände mig så tacksam för att de tog hand om oss barn, eftersom jag aldrig upplevde att de egentligen gjorde det. Så vaken var jag i alla fall.

Mina klasskamrater samlade på kulor och bokmärken och allt var det nu var, jag hade inget av det ”det är så onödigt.. du behöver inga bokmärken”.. Inte konstigt att jag till slut snodde några! FY Fan vilket liv det blev då.

Men jag kände mig provocerad helt klart. Kände mig utanför och i vägen och någon som bara kostade. Så jag gnällde aldrig över att jag inte hade veckopeng.