Löf till patientnämnden.

Written By: Kacklar.nu - Sep• 22•16

Fick brev av LÖF idag som förberett vidare överklagan, men frågan är om det inte blir något hos patientnämnden heller, så är min fråga om man kan polisanmäla och föra ärendet vidare på det sättet? Jag fick brevet idag för att ev komplettera. Jag ser ju själv att frågeställningarna inte handlar om komplikationerna som uppstått efter operationerna utan mer om metod och att det inte fanns annat alternativ i min situation. Men det är ju inte sant och inget som de ens kan veta något om eftersom de inte utredde mer än vägde mig före operation. Dessutom förkortade min tunntarm pga bristfällig viktnedgång ist för att konstatera att jag var undernärd och är glutenintollerant/allergiker.


Det måste finnas någon att stämma!

Jag kan inte acceptera en livslång inkomstförlust pga att de laborerar med oss på ca 38 miljoner mellan 2004 och till det år jag är 65, om jag ens blir 65. Och massa kostnader som de anser att jag skall acceptera som en konsekvens. Min överklagan är 106 sidor, skickar med två..här…*flin* Inget om överklagan handlar eg om mig, utan bara om att Sahlgrenska utfört operationen rätt. Sorgligt.

Dessutom skulle jag ju återställas inom två månader sade Torsten Olbers 25/1 i år och jag har inte fått någon kallelse.

img_5719 img_5720

Omkoppling sker

Written By: Kacklar.nu - Sep• 22•16

Han känner faktiskt inte igen mig, min sommarflirt, har som sagt fått några säkringar brända och ingen skulle kunna ana att vi ens snurrat runt i sängen ihop. Hur sjukt är inte det? Folk har ju folk som man gärna undviker men oftast märks det ändå genom en ryckning i ögat eller i ryggen eftersom man blir helst ställd av att se den man inte vill se.. men inte ens det.

Nu snurrar jag ju inte runt honom längre eftersom jag själv försöker att bara släppa det och inse att jag aldrig kommer får en förklaring på varför det gick ifrån att alltid höras av och uttryck som ”I could not, not come here…” till att inte ens höra ett enda pip någonsin igen.

Jag fattar att det var jag som gjorde slut och i detta land kanske det är så att man har en stolthet att aldrig prova igen och aldrig mer prata med varandra men hur blir man då ihop igen? Han visste ju exakt varför jag gjorde slut och höll med om mitt beslut men gav mig inte en chans när jag ångrade mig sekunder senare… och om han nu dessutom är sjuk på något vis så har jag t.o.m skämts att jag gjorde slut just då när han antagligen mådde som sämst.. men det har jag också släppt nu eftersom även nu så är jag bara luft…. förut var jag hans allt, det vet jag, hans livboj, nu hans sänkning.. superkonstigt… ärsh orka skriva..

Eller är det jag som är onormal som alltid kan prata med mina ex även tio år senare?

Bad Pitts beteendemönster

Written By: Kacklar.nu - Sep• 22•16

14368793_1249823685069519_3762531530532624878_n

Vad menar alla med detta, denna flyger runt på facebook och med skadeglädjen att Angelina får det hon förtjänar?

Va?

Hon gjorde väl ändå inget fel? Det är väl Brad Pitt som är boven i dramat som inte kan hålla kuken i styr? Det är ju knappast tjejerna som förstört förhållandena och snärjt Brad utan Pitten som inte är nöjd hemma och måste bekräfta sig själv genom att snärja nästa co-worker.

Man kan ju aldrig lägga skulden på den som karln är otrogen med utan på ens karl och sig själv eftersom otrohet bara speglar att något är fel inom förhållandet.

Repris av psykopatpojkvän

Written By: Kacklar.nu - Sep• 05•16

Nu är det ju väldigt svårt att säga vem som är psykopat och inte men jag vet i alla fall att han jag träffade 2001 var det eftersom fler uttalade sig om det och även professionella. Jag har funderat länge på vad som egentligen hände nu i våras och under sommaren och vad som även sker idag… och med samtal med min närmaste insåg jag i förrgår att jag varit med om detta beteende en gång förut. Att bli totalt charmad inom en bråkdel av en sekund och ‘honeymoon’-beteende i 2-3 månader och sen helt plötsligt puts veck! Inget svar på sms eller samtal, bara helt borta,  mannen i mitt liv 2001 hittade jag inte ens och visste att han inte hade ett arbete så honom fick jag ju inte tag i på det sättet som sommarens flirt, honom kan jag se varje dag om jag vill men han ser inte mig för det verkar som han inte ens känner igen mig. Han svarar inte på samtal eller sms precis som honom 2001. Blickarna är samma, helt tomma och det ser ut som att ingen är hemma i hjärnkontoret, från att ha varit helt levande i 2-3 månader och så charmiga så jag misstänkte att detta kan ju inte vara sant, det är ju för bra för att vara sant.. 2001 killen svarade helt plötsligt i telefonen efter 2-3 månader och sade att han skulle komma förbi om 2 timmar… Sommarkillen i år..han ringde förra veckan för att säga att han tyvärr inte kan komma ikväll eftersom han har sin son och att han ska ha honom några dagar bara… det ringer han och säger efter att inte ha svarat på sms eller samtal på 30 dagar.. Vem fan bjöd in honom?

2001 killen kom förbi och det mötet finns att läsa om hos polisen.

Sommarkillen i år tror jag inte är våldsam eller galen, eller så vet han om att han är galen och håller sig undan bara för att han vet om att han har en episod. Inte fan vet jag, men jag ska väl vara glad för att jag inte egentligen råkat ut för något förutom ett enormt brustet hjärta. Denna man kommer säkert höra av sig och jag vet fan inte hur jag ska kunna neka honom eftersom jag är så otroligt såld på honom.

En skillnad är också att mannen 2001 snodde mina pengar, det har ju inte sommarflirten gjort utan tvärtom, bjudit på det mesta.

Nu när jag insett detta och när jag ser sommarflirten så svimmar jag inte av fjärilar i magen utan det känns som att jag ser 2001-killen igen, de är ganska lika i utseendet också…tyvärr, och sexet också…..hmm….kemin..pfffffff…. När jag såg sommarflirten igår så svimmade jag nästan, vill gå hem omgående och kan inte prata. Precis så blev det efter sista träffen 2001… jag blev så livrädd att jag inte gick ut på 1.5 år.. jag hoppas jag kan tygla mig själv nu och inte ge sommarflirten denna makt, han har ju faktiskt inte misshandlat mig, även om det känns så.. känslomässig tortyr är det ju när man trott att vi båda varit djupt förälskade i varann och sen svarar han inte mer… det är ju faktiskt helt sjukt.. speciellt som jag som har abanndonmentissues också… jag orkar verkligen inte detta.. och varför ska det vara så svårt att bara inse att jag var bara tidsfördriv och inget mer..

Men sommarflirten, när han ringde.. nu förra veckan, så insåg jag att han vet inte ens om att det gått en månad och inte bara 2 dagar … han brukar vara hos mig varje dag och nu har jag inte rört honom på 33 dagar.. alltså..jag mår illa.. av massa anledningar.. jag vill så gärna reda ut vad som egentligen hänt.. men det var det som satte mig i skiten 2001.. det går inte att diskutera med någon som inte har empati.. men sommarflirten har empati, mot sin familj i alla fall, det hör jag ju när han berättar… men mot mig? Nej, inte alls..fast jag berättat att jag mår dåligt av att sakna honom och att se honom ”gå hem” tills sig. Han sade också att jag är hans flickvän.. och just för 33 dagar sen så gjorde jag slut med honom eftersom jag inte kände mig prioriterad.. så det kanske inte är så konstigt att han inte svarar i telefonen men jag skrev till honom bara en dag senare att jag är bara ledsen och vill eg inte göra slut utan vill bara diskutera att det här inte passar mig att ha det på det här sättet… han svarade då.. att jag är sweet och att vi har underbart tillsammans när vi umgås… … sen hörde jag inte mer för än han ringde.. förra veckan.. förutom kanske för 2.5 veckor sen då han sade att vi skulle dricka kaffe ihop.. men jag har fortfarande inte sett något kaffe… tyvärr vill jag fortfarande ha mitt jävla kaffe.. men ett förlåt kommer jag nog inte få.. och ibland vill jag be om förlåtelse för att jag inte hade tålamod att det är högsäsong och att han jobbar delad tur varje dag, 7 dagar i veckan och dessutom har haft sin son på heltid m.m..så vad tjatar jag om.. JO, för jag har inte ens träffat hans son.. och nu när han inte svarar på sms så tänker jag inte skicka något mer eftersom jag talar till intet ändå så… och hans sms uppfylls ju aldrig ändå så.. så vad ska man göra.. blogga och hoppas att när jag vaknar imorgon inte mår illa av att se honom och slutar drömma om att han ska komma hit på en vit häst så vi kan gifta oss och skaffa barn…

Skaffa barn med en eventuell psykopat? Det är ju faktiskt inte helt friskt, att jag ens tänkt den tanken.. så nu får jag ta och ge mig. Det finns friska charmiga normala killar… män.. kanske? Fast det har jag egentligen aldrig trott på.

 

Språksvårigheter

Written By: Kacklar.nu - Aug• 20•16

Jag blir galen. Förra året fick jag någon slags matförgiftning och det samma i år. Jag tog mina diarré tabletter omgången i år och det har varit kaos i fyra dagar. Jag tog min dessutom till provtagning igår och feber kommer och går och muskelsmärtor och magsmärtor gör sig påmind hela tiden.

Jag fick för mig att köpa extra diareetabletter och Alvedon och tog två att de nya och märkte enorm skillnad direkt. Vad fan e detta? 

Nu är jag ju inte helt säker men nästan helt säker på att de tabletter jag åt i tio dagar förra året och i tre denna vecka är för att få diarré inte för att motverka det.

Jag blev ju jättesjuk förra året bara för det, mitt hb och järn gick ju åt helvete och jag tappade typ mitt hår och alla andra värden jag redan har problem med vår ännu mer fuckade. 

Så nu hoppas jag ju att jag inte kommer att få anemi bara för att jag blivit matförgiftad igen. Det skulle ju vara skönt.

Kramperna i kroppen har också lättat lite men lungorna är påverkade. Helt klart allergisk mot AC.

Om man går till apoteket och säger att man vill ha något för diaree så kan det tolkas på två sätt, speciellt en kurvig tjej som frågar om diarré …och folk kanske bantar så, men jag var väldigt utslagen förra året och förklarade väl inte tydligt att jag var matförgiftad och behöver stoppa diarré.

Suck. 
Och i mitt fall så går ju inte jag ner i vikt av sådan behandling att ha vattendiaree i tio dagar utan hamnar i total svält och hår upp tre kg.

Så jävla sjukt, ..och bra att jag fyllde på förrådet.. och insåg skillnaden. 

Fy fan.

Jag har varit sjuk i två veckor nu, först infektion i ögonen sedan riktig förkylning och dessutom mens, och sen matförgiftad. Hoppas det mesta går över nu för detta är svinigt tråkigt.

Och aldrig, kyckling på restaurang…den saken är ju klar…

Hoppas andningen skärper sig nu.. att bli totalt uttorkad så här, trots vätskeersättning, gör svinigt ont.. nästan som sendrag i hela kroppen…

Dessutom är ju min glutenintolerans helt sjuk, att det plåstret jag fick igår på provtagningen orsakar mig bli över hela kroppen i två dygn.. ett plåster på 1*1cm.. jävligt töntigt.. dessutom kan jag bara äta Alvedon som knappt hjälper eftersom ipren inte är glutenfri.

Det är för mkt just nu.

Påtvingad begravning

Written By: Kacklar.nu - Aug• 13•16

Fick sms av min väninna som behövde skjuts till sin kusins begravning idag. Hon hade skjutit sig i huvudet igår kväll och alla skall samlas idag.

Självklart ställde jag upp och hittade en skärrad Silvia… hennes mamma dök också upp… tysta väntade vi på att klockan skulle bli 16:00. Hela gatan fylldes med folk till ”offret” och begravingsbilen väntade på gatan. Vid 16:00 kom kistan bärandes av män som föste in den i bilen och mor och mormor syntes till, klädda i svart.

Vi satte oss i bilen och följde paraden till kyrkogården och det var säkert 250 personer samlade som tillsammans gick in på kyrkogården till den öppna gravplatsen. Vi stod i mitten och lyssnade på två böner och sedan hissades kistan ner och folk köade för att kunna lägga sina blommor och kyssa modern.

Folk bölade och brölade högt, jag var som förstenad. 

Min väninna och hennes mor gick fram medan jag väntade och tog i mot dem när de kom tillbaka gråtandes. Jag är verkligen inte van vid tröstande situationer. Det blev en ny kö till ”beklagar sorgen” till flickans mamma. Jag såg molnet av sorg och dödsångest.

Jag avvaktande och Silvia kom och vi tre åkte tillbaka till Silvias arbetsplats. 

De tvättade sina randiga ansikten och vi drack kaffe. Vi var tysta och de försökte förstå vad som hänt. Polisen hade inte hittat något brev. Men flickan på 25år hade skjutit sig med tjänstevapnet. 

Självklart spekulerade vi om varför och det enda vi egentligen vet är att depression finns inom flickans familj.

Jag åkte sedan hem. Kände mig helt svimfärdig och kände att jag höll på att få panikångestsattack och kunde knappt andas. ”Man lever bara en gång och jag lever nu. Nu. Nu… inte sen. Nu.” Ekade inom mig.

Större panik över hur enkelt livet bara kan vara över, var länge sedan jag upplevde. Antagligen 2009 när Michael dog.

Denna flicka var ingen för mig men min närmaste väninnas kusin som hade sett flickan två timmar innan leende gående på vägen hem. Antagligen med en känsla av frihet eftersom hon bestämt sig…?

Jag står också i ett vägskäl och vet inte vart jag ska eller hur eller med vem eller om ens med någon. Här eller där och varför och vad är egentligen meningen med allt om man är för sjuk för att jobba och för rädd för att bli en otillräcklig mamma så att jag väljer bort att skaffa familj. 

Varför ständig oro och aldrig ‘in the moment’-glad istället?

Ska det vara så svårt?

Svälter in i depression

Written By: Kacklar.nu - Aug• 08•16

Jag klarar mig utmärkt på ett sätt utan mat men på en känslomässigt nivå klarar jag mig inte alls, jag gräver ner mig under sängen totalt av näringsbrist och så fort någon tjatar på mig att jag borde äta något och att jag tar mig för det och då menar jag inte en chokladkaka utan nu tog jag två ägg som jag mosade i smör och inom tio minuter var jag som ny och hela hjärtesorgen försvann. 

Jag har brutit upp med min sommarflirt och det känns hårt från att dagligen ha kontakt till inget alls fast det var mitt val. Jag står inte ut…speciellt inte om jag är i svält…och då konspirerar jag ihop hur jag skall träffa honom igen fast han egentligen bara sårat mig senaste tiden.

Suck o stön vad jobbigt det ska vara. Varför må som en fjortis?

Men är jag kär i honom eller bara hungrig?

Vad är vad?

Jag har inte svaret.

Att våldta sin kille

Written By: Kacklar.nu - Aug• 07•16

Nu låter titeln helt sjukt men det var i alla fall så som han fick mig att känna att jag hade gjort det.

Min kille har varit rätt nere och jobbat för mycket och aldrig haft egen tid på i alla fall 5 veckor. Haft sonen på heltid och jobbat 70timmar/veckan och sovit ca 4 timmar per natt.

Det gör väl vem som helst osocial.

Men tålamodet tryter som nybliven flickvän. 

Och nu när vi äntligen sågs och skulle ha det mysigt och sexigt så ändrades planerna i sista sekunden och det var han bedrövad över. ”Jag trodde vi kunde spendera natten ihop äntligen, det har gått alldeles för lång tid” men nu skulle han upp 06:00 helt plötsligt. Jag valde att inte vara sur för det utan vi åt och pratade som vanligt men han var bekymrad och såg ”ansträngd ut” så jag valde att gränsla honom för att få vara lite nära innan han skulle gå hem igen och vi kysstes och jag kände att det var lite motsträvigt först men sen kom ju händerna hans och smekte min rygg och ner för min rumpa och han viskade att vi skulle gå in i sovrummet.

Jag kände att energin var spänd och ingen av oss är något för en snabbis utan vill gärna ta den tid som det tar för oss.

Vi sade inget, vi hade inte heller druckit alkohol innan utan var helt nyktra, och jag satt naken i sängen när han klätt av sig naken och kom och lade sig på rygg i min säng.

Jag kysste honom och kände att det inte var helt besvarat men vi kysstes vidare ändå och jag kände mig lite obekväm. Jag smekte upp hans stånd, vilket han egentligen inte hade fysisk kraft till, sömnlös som han varit.. men han hånglade upp mig gränslande honom och vi njöt av varandra, han stönade och jag kom flera gånger och det enda som avtog var kyssarna… han smekte min rygg och jag satte mig rakt upp på honom och smekte hans bröst och han höll i ett av mina… han fnittrade till då jag svor till när jag kom för femte gången..och han log… jag hoppade av och tog honom i munnen..och han frågade varför jag hoppade av.. jag måste slappna av lite i benen.. ”jag tar dig bakifrån om du är trött”..men jag hoppade upp på honom igen och då kysstes vi inte alls… 

Han ställde sig bakom min rumpa och lekte med mig och tog mig. Vi pratade inte vilket är ovanligt och det kändes faktiskt konstigt. 

Jag kände hur han växte en storlek större och då vet jag ju att han kommer… 

Efteråt så låg vi bara där och efter att vi duschat och låg omslingrade om varandras ben,vilket är bästa delen av sexakten så frågade jag varför han ser så sammanbiten ut. ”Jag vill egentligen gråta och väljer att se sammanbiten ut”.. men snälla prata med mig, igen och igen, fast du berättat så gör det igen…hur helvete dessa fem veckor varit….

Eftersom jag inte lyckades göra han på bättre humör, inte ens efter sex, så känns det som att jag våldtog honom eftersom han egentligen inte var upplagd för det, men jag ville ju trösta honom på alla vis jag kunde, men det sket sig enligt mig…vad han tycker vet jag ju inte men han sade ngra dagar senare att ibland hjälper inte ens sex när man mår skit och jag tänkte då på i måndags. 

Så det känns lite skit faktiskt att typ tjatat till mig sex genom att gnida mig mot hans kuk i soffan fast jag kände att han egentligen bara ville vara, sen gå hem o sova och sen jobba 4 timmar senare.

Speciellt när jag vet hur vårt sex brukar vara, så skäms jag och mår dåligt över det.

Så lätt kan rätt bli fel.